Idrott och politik hör ihop

Ibland sägs det att idrott och politik inte hör ihop eller att idrotten ska vara politiskt oberoende. Att hävda den linjen är som att påstå att nationalekonomi inte påverkas av det politiska systemet. Det kan så vara i ett teoretiskt tillstånd men i verkligheten är både idrotten och ekonomin förstås påverkad av det samhällssystem i vilket de verkar. Att det är högst påtagligt för idrotten framkommer tydligt i den senaste rapporten och antologin från Centrum för idrottsforskning (CIF) – Idrottens riskzoner. CIF följer årligen upp statens stöd till idrotten och i år var fördjupningstemat hur idrotten kan arbeta för att förbättra sin styrning, öppenhet och demokratiska funktionssätt. CIF har undersökt flera olika aspekter men jag fokuserar här på good governance både nationellt och internationellt. Rapporten finns länkad så den som vill läsa om alla delar kan läsa vidare där.

När det gäller det nationella perspektivet så är ju idrotten Sveriges största folkrörelse med drygt 3 miljoner medlemmar med en enorm ideell och professionell verksamhet varje dag i alla delar av vårt avlånga land. Det som utmärker idrotten är att den till stor del är självbestämmande och fristående från staten. Riksidrottsförbundet (RF) samlar idrottsförbunden i landet och fördelar statsanslaget i myndighets ställe som det heter. Den här dubbla rollen att både vara självständig och en myndighet ställer dock tuffa krav på idrottsrörelsen. Tävlingsregelverk och organisationsform bestämmer man över men samtidigt så måste man förstås inordna sig i svenskt rättsväsende och myndighetstradition. Detta kan bli problematiskt när man både bestämmer vilka idrotter som får ingå i riksidrottsförbundet och samtidigt fördelar medlen till förbunden. Ju fler man släpper in, desto fler måste dela på kakan. Man säger att idrottsrörelsen är öppen för alla men samtidigt är man väldigt restriktiv med att släppa in nya medlemsförbund. Inför årets riksidrottsmöte (RIM) föreslår man att tre nya förbund får bli medlemmar men då ska man komma ihåg att Friskis & Svettis som är ett av dem redan ingår med sin verksamhet i RF men inom ramen för svenska friidrottsförbundet. Det finns också en konflikt mellan själva RF och idrottsförbunden när det gäller ekonomiska anslag, mandat och makt. Något som ligger till grund för den motion som lämnats in till RIM angående fördelningen av idrottsanslaget.

Föreningar och förbund är visserligen demokratiska organisationer men de är inte i sig myndigheter så öppenheten och insynen för media och allmänhet (och tom ibland för medlemmarna själva) är begränsad. Det är inte så att dagordningar, beslutsunderlag och protokoll är enkelt (om ens överhuvudtaget) tillgängliga. Alla beslut beskrivs inte och motiveras inte mot medlemmar och omvärlden. Ibland är det snarare tvärtom, att styrelser inom idrotten jämför sig mer med bolagsstyrelser än tex kommunstyrelser, (att det som sägs i rummet ska stanna i rummet etc). Detta trots att man till stor del lever på offentliga medel. Under många årtionden har man kunnat leva lite i sin egen värld men diverse skandaler, (osunda träningsmiljöer för barn och unga, dopningsaffärer, matchfixning, kriminella element som påverkar föreningar, ökad ekonomisk omsättning mm), har satt press på idrotten att ta itu med problemen och öppna upp sig. Det är en utveckling som måste fortsätta för att idrotten ska ha ett fortsatt högt förtroende, få ökade offentliga medel och behålla sin omfattande självständighet.

Vi har sett samma utveckling internationellt även om det är en annan kontext. Där har idrottsorganisationerna inte varit några demokratiska institutioner och de har i ännu högre grad kunnat verka i sin egen värld. Men med stora korruptionsskandaler, dopningshärvor och internationella evenemang i diktaturer där tex gästarbetare fått sätta livet till vid arenabyggen så har även de här organisationerna tvingats till reformer. Problemet på internationell nivå är dock att många av de här reformerna och reglerna är otydliga, tolkningsbara, förbunden är inte tvingade att följa dem och det saknas sanktioner om man inte lever upp till dem. Dessutom är det många gånger samma ledare som är kvar från förr så reformerna riskerar att bli pappersprodukter och läpparnas bekännelse.

Här måste det till ett fortsatt tryck från tunga aktörer såsom EU, demokratiska stater, idrottsförbund i demokratiska länder och stora sponsorer som har sitt varumärke och anseende att tänka på. Det räcker inte att konstitutioner och styrdokument klubbas på idrottsorganisationernas kongresser utan orden måste bli till verkstad. Därför är det mycket glädjande att läsa om svenska fotbollförbundets brev till FIFA angående VM i Qatar eller när ishockey-VM flyttades ifrån Belarus. Vi behöver se fler sådana tydliga markeringar. Just nu jobbar tex vi i svenska friidrottsförbundets internationella kommitté med en motion om skärpta krav på mänskliga rättigheter, hållbarhet och good governance för att medlemsförbunden inom det europeiska friidrottsförbundet ska kunna erhålla mästerskap och andra tunga evenemang.

Läs mer här:

Kommentera

Logga in med någon av dessa metoder för att publicera din kommentar:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Skapa din webbplats med WordPress.com
Kom igång
%d bloggare gillar detta: