Hundhimlen har fått en stjärna till

Jag var paniskt rädd för hundar som ung. Det startade med att en ’stor hund jagade’ mig hemma på gatan när jag var 4-5 år. Det var så jag upplevde det när jag stormade in i lägenheten, skrikandes på mamma, med hög puls och uppskrämd blick. Många år senare har jag förstås insett att den sprang med mig för att den trodde att vi lekte men det förstod jag inte då.

Så vem hade kunnat ana att jag skulle bli hundägare på äldre dar? Men även gamla hundar kan lära sig att sitta och jag blev både bonuspappa och husse när jag träffade min Marie. Mysak och jag blev löparkompisar och det var oftast vi som tog sena promenaden efter en lång dag plus kvällsmöten. För en tid sedan blev han sjuk och för några veckor sedan fick vi fatta det tunga beslutet att det var dags för honom att gå vidare till sista vilan.

Om det var tufft för mig så är det inget mot hur det var för Marie efter nästan 13 år tillsammans. Och för barnen förstås, som lekt, gosat och stojat med honom hela sina liv. Men i den tomma och tunga känslan bär jag också med mig det ljusa och positiva. Som min resa från hundrädd till hundälskare och förvissningen om att mina barn kommer att växa upp och förknippa en springande hund längs benen med något av det bästa som finns.

Tack för allt kompis!

Kommentera

Logga in med någon av dessa metoder för att publicera din kommentar:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Skapa din webbplats med WordPress.com
Kom igång
%d bloggare gillar detta: