OS-bojkott eller inte

Det drar ihop sig till OS igen. Vinter-OS i Peking i februari. Och som vanligt föregås de sportsliga spelen av olika typer av idrottspolitiska frågor. Det brukar handla om dopning, arenabyggen, folkliga stödet och numera covidrelaterade aspekter förstås. När det handlar om en diktatur eller auktoritär stat så kommer också alltid frågan om en eventuell bojkott av spelen upp. Med det menas lite olika beroende på vem som uttalar sig. En del menar att idrottarna ska bojkotta eller åtminstone markera något, andra menar att idrottsförbunden ska bojkotta tävlingarna och ytterligare andra menar att staterna ska bojkotta genom att inte skicka presidenter, statsministrar eller idrottsministrar.

Det brukar också diskuteras om idrott och politik hör ihop eller inte. Där vissa menar att de ska hållas åtskilda och andra menar att de självklart hör samman. Även här är det inte svart eller vitt enligt mitt sätt att se det. Idrotten och framförallt OS finns till för att bygga broar mellan människor. Att man möts från världens alla hörn och tävlar på lika villkor, oavsett etnisk bakgrund, religion eller politisk åskådning. På så sätt ska förstås idrott och politik hållas åtskilda. På samma sätt som politiken ska hålla en armlängds avstånd till kulturen. Men på samma sätt som kulturen har en politisk dimension så finns det förstås en stark koppling även mellan idrott och politik.

Och det här man måste dela upp diskussionen och gå djupare än att bara kräva bojkotter hit och dit. Så länge länder har diplomatiska relationer, reseförbindelser, affärsutbyten och handel med till exempel auktoritära stater så kan man inte förvänta sig eller kräva att just idrotten ska gå längre och tvinga enskilda idrottare eller förbund att bojkotta tävlingar eller att stänga ute tävlande som kommer från ett visst land. De tävlande har ringa påverkan på sitt lands politiska system. De har extra liten påverkansmöjlighet om landet är en diktatur…

Däremot har självklart de internationella idrottsförbunden som fördelar mästerskapen ett stort ansvar. Det är ingen rättighet för ett nationellt förbund eller ett land att tilldelas ett arrangemang. Det finns en lång rad krav som ska mötas för att erhålla ett mästerskap såsom OS eller VM i fotboll och friidrott. Där brister det i kraven på till exempel mänskliga rättigheter, good governance, hållbarhet och arbetsrättsliga villkor. Det finns alltför många exempel där stater köpt sig mästerskap eller använder dem för ett eget politiskt syfte.

Så rätt typ av bojkott är att inte tilldela vissa länder mästerskapen men för att markera tydligt mot en diktatur eller förändra ett lands politiska system krävs mer av fler samhällsaktörer under lång tid. Inte en OS-bojkott i elfte timmen!

Skapa din webbplats med WordPress.com
Kom igång
%d bloggare gillar detta: